Vi känner alla till kärleken, inte sant? Tänkte väl det. Den får oss antingen att känna oss lätt som en fjäder eller tung som... något jättejättetungt.

Kärleken förtrollar en och gör att man beter sig annorlunda, vi blir till kärlekens marionettdockor och måste lyda under dess lagar. Alla har väl nån gång upplevt hur det är att vara kär. Hjärtat börjar klappa snabbare, instinkterna säger antingen åt oss att fly från detta hemska som håller på att hända eller kasta oss in i det alldeles hjälplösa utan någon som helst trygghet.

Vad väljer du?

Om jag ska definera kärleken skulle jag vilja dela den i olika kategorier, det är inte enkelt men jag kan försöka med att beskriva två stadier inom kärlek.

Det börjar med att man träffar en ny person (eller en person man känt sedan länge och upptäcker något nytt hos den) man blir förtjust och/eller intresserad. Man vill helst vara i närheten av personen, men det betyder inte att man vågar prata eller ens titta på honom/henne....hen.

Sedan kommer man in i ett stadie där man kommer i kontakt med hen. I början är det jobbigt för man har ingen aning om hur man ska bete sig och även om man försöker så gott man kan med att samtidigt vara sig själv och verka intressant går det knappt. Dels för att ens naturliga personlighet blir som bortblåst och man beter sig som en idiot som antingen pratar alldeles för mycket och för snabbt eller så står man stum och ens agerande liknar en hjärndöds.. Åh gud, man tycker dessutom att man är den allra pinsammaste personen i världen och försöker analysera vartenda steg man tar och hur reaktionen från den andra personen blir (och tänker)... Då önskar man verkligen att man kunde läsa tankar!

Men VARFÖR måste man bli såhär? Ja, det vet nog ingen. Är kärleken en hopblandning utav olika ämnen i hjärnan eller en magisk själslig makt som valt ut en måltavla åt en? I have no idea.

I början kanske man plågas av att se personen och av att vara i dens närvaro, inte för att den är i närheten (det älskar man) men man står inte ut med tanken att man kanske är ensam om dessa oövervinneliga känslor. Efter ett tag släpper denna frustration och man känner sig allt mer bekväm med personens närvaro, man hoppas på att han/hon gillar det den ser och att man lyckas vara så rolig/intressant/mystisk/härlig som man kan. Men samtidigt att man är sig själv (det är mycket viktigt).

Spelet som börjar då man tar kontakt utvecklas till en otroligt komplicerad process - den tror jag vi alla är helt medvetna om. Jag både älskar och hatar den. Det är underbart när man känner en slags bekräftelse då personen i fråga vill och blir glad av att höra av en. Men å andra sidan känns det inte alls kul när man märker att det inte händer något och man blir försjunken i miljoner tankar om hur ens nästa steg ska se ut. Ska jag ta kontakt igen, ja nej? Om i så fall hur? Vad ska jag skriva? Jag vill ju inte verka stalkig.. Och ABSOLUT INTE bara en i mängden som råkar blivit kär i just den här personen. Man kanske börja klanka ner på sig själv, jag är ful, jag är ointressant och tråkig, ingen vill ha mig, jag kommer leva ensam hela livet...

SKÄRPNING. Jag kan inte säga att mitt kärleksliv har varit det bästa, men jag har lärt mig att ingen annan kan göra något åt det. Det är upp till en själv att forma sitt liv och våga ta chanser. Kärleksbesvär kan verka stora och små, visst, men tar vi inga chanser kan den här personen gå förlorad och då står du där utan ens ha försökt - på riktigt. Alla duger som de är, alla är vackra, och är du vacker på insidan (som räknas mest) så kommer du komma oroligt långt, tro mig. Ja, och var inte så ytlig...

Sluta deppa, du DUGER som du är. DU är PERFEKT som du är. SKIT i hur pinsam du kanske råkar vara, åh. Har vi tur lever vi i 80 år till och då spelar det ingen roll om du sa fel eller skickade ett till sms som var konstigt. Vem bryr sig? Inte jag i alla fall. Kämpa på med era liv, ni är alla vackra individer. Gör vad ni tycker är rätt och strunta i andra. Våga ta chanser, det är vad jag gör och vill göra för då får jag uppleva livet från alla vinklar och det är vad jag anser livet går ut på. Min "meningen med livet" är: UPPLEV, ta chanser och går det inte så bra som du tänkt dig då har du lärt dig något, försök igen eller gå en annan väg. Men ge inte upp, livet är en gåva så var lite spontan.. Le åt dina fiender och le åt dig själv i spegeln. För du är stark och älskad utav dem som har gåvan att acceptera dig för den du är.